Usch..
Jaa jag VET att när man skaffar sig ett djur, vilket som helst så måste man inse att det inte kommer finnas vid ens sida hela livet, dem lever ju så ofantligt färre år än oss..
När jag var tillsammans med ett ex som många med mig vet inte var så där speciellt jätte najjs så skaffade jag en liten kattflicka, ngn att mysa ner sig med, ngn som älskade mig såsom den jag var, helt utan förutfattade meningar eller besvikelse för att jag inte orkade lyssna/lyda just då..
Nu är det snart 6 år sedan hon kom i min ägo, Missan.. Hon är en helt otrolig kattjej med lika mkt skinn på näsan som sin matte, lika mkt egen vilja och sitt speciella sätt.. Hon var en ensamkatt, MIN katt och vi har alltid älskat varandra villkorslöst!!! Hon har gett mig 4 jätte underbara kattkullar med bebisar, som även dem fått otroliga och fina personligheter.. 2st finns fortfarande kvar här i hemmet..
När jag tagit en promenad har hon följt med, även hur många mil jag skulle gå, ibland har hon velat hoppa upp i barnvagnen o åka för en taktikvila, hon har badat med mig i badkaret (ville det redan som 8 veckors bebis), och hon älskade det & det syntes att hon myste, även duschat tillsammans, har jag vilat i soffan har hon legat vid min mage, sovit varenda natt på min kudde och gosats..
Men en dag i aug fick hon tydligen nog på ngt sätt, kanske var det för att matte inte längre hade den där tiden med henne eller ville hon kanske utforska världen utan alla sina kattpolare i hemmet..?
Missan drog, först höll hon sig runt omkring huset och grannarnas gårdar men sen försvann hon.. Hur mkt jag än ropat på henne så har hon valt att inte komma, nu igår, kom hon hem igen!!
Med ett stort sår på vänster kind, samt ett trasig och sårigt vänsteröra (tror det är förfruset faktiskt) och hon är jätte jätte sliten... Självklart blev det ett känsloladdat möte mellan oss, för mig är hon ju fortfarande den där fina kattflickan jag haft nära mitt hjärta, men till den övriga familjen har hon bara blivit den där vildkatten!
Gav henne mat på bron och vatten, hela kvällen skrek hon på bron o ville in.. Hämtade henne, och som hon gossade!! :´-( Tvättade såren och gav henne mask/lus pipett, dem andra hade ju oxå fått.. Hon åt och la sig o sov under en säng i ett hörn, var nog ganska kall efter de här långa månaderna ute i kylan.. Men när barnen eller dem andra djuren bara tittar på henne fräser och o skriker.. Kom i slaggis med en annan katt här igår kväll så jag beslutade att släppa ut henne.. Nu hade hon ju fått både mat, värme o vila..
Nu skriker hon när jag tar i henne, fräser och spänner hela kroppen, vet inte om hon har ont ngnstans.. Usch jag mår dåligt att se i vilket skick hon är, och jag kan se i hennes ögon att hon lider och inte är lycklig..
Imorgon ska min älskade Missan få somna in och jag ska minnas henne som den finaste katt jag någonsin haft, inne i mitt hjärta är och kommer hon alltid att vara den bästa och mest underbara!
För många utanför som kanske inte är den kattmänniskan eller djurvän som jag är så kan ni tycka att -jamen de e ju "bara" en katt.. Men det är inte det för mig, hon är min själsfrände och min skatt, jag hoppas att vi får mötas igen en dag där allt är underbart och vackert såsom det var första gången vi träffades.. <3
Hej då..
Det sista kortet e taget när hon kom hem.. Man kan se att örat är missformat och att hon ser så mkt slitnare ut än då hon for..
När jag var tillsammans med ett ex som många med mig vet inte var så där speciellt jätte najjs så skaffade jag en liten kattflicka, ngn att mysa ner sig med, ngn som älskade mig såsom den jag var, helt utan förutfattade meningar eller besvikelse för att jag inte orkade lyssna/lyda just då..
Nu är det snart 6 år sedan hon kom i min ägo, Missan.. Hon är en helt otrolig kattjej med lika mkt skinn på näsan som sin matte, lika mkt egen vilja och sitt speciella sätt.. Hon var en ensamkatt, MIN katt och vi har alltid älskat varandra villkorslöst!!! Hon har gett mig 4 jätte underbara kattkullar med bebisar, som även dem fått otroliga och fina personligheter.. 2st finns fortfarande kvar här i hemmet..
När jag tagit en promenad har hon följt med, även hur många mil jag skulle gå, ibland har hon velat hoppa upp i barnvagnen o åka för en taktikvila, hon har badat med mig i badkaret (ville det redan som 8 veckors bebis), och hon älskade det & det syntes att hon myste, även duschat tillsammans, har jag vilat i soffan har hon legat vid min mage, sovit varenda natt på min kudde och gosats..
Men en dag i aug fick hon tydligen nog på ngt sätt, kanske var det för att matte inte längre hade den där tiden med henne eller ville hon kanske utforska världen utan alla sina kattpolare i hemmet..?
Missan drog, först höll hon sig runt omkring huset och grannarnas gårdar men sen försvann hon.. Hur mkt jag än ropat på henne så har hon valt att inte komma, nu igår, kom hon hem igen!!
Med ett stort sår på vänster kind, samt ett trasig och sårigt vänsteröra (tror det är förfruset faktiskt) och hon är jätte jätte sliten... Självklart blev det ett känsloladdat möte mellan oss, för mig är hon ju fortfarande den där fina kattflickan jag haft nära mitt hjärta, men till den övriga familjen har hon bara blivit den där vildkatten!
Gav henne mat på bron och vatten, hela kvällen skrek hon på bron o ville in.. Hämtade henne, och som hon gossade!! :´-( Tvättade såren och gav henne mask/lus pipett, dem andra hade ju oxå fått.. Hon åt och la sig o sov under en säng i ett hörn, var nog ganska kall efter de här långa månaderna ute i kylan.. Men när barnen eller dem andra djuren bara tittar på henne fräser och o skriker.. Kom i slaggis med en annan katt här igår kväll så jag beslutade att släppa ut henne.. Nu hade hon ju fått både mat, värme o vila..
Nu skriker hon när jag tar i henne, fräser och spänner hela kroppen, vet inte om hon har ont ngnstans.. Usch jag mår dåligt att se i vilket skick hon är, och jag kan se i hennes ögon att hon lider och inte är lycklig..
Imorgon ska min älskade Missan få somna in och jag ska minnas henne som den finaste katt jag någonsin haft, inne i mitt hjärta är och kommer hon alltid att vara den bästa och mest underbara!
För många utanför som kanske inte är den kattmänniskan eller djurvän som jag är så kan ni tycka att -jamen de e ju "bara" en katt.. Men det är inte det för mig, hon är min själsfrände och min skatt, jag hoppas att vi får mötas igen en dag där allt är underbart och vackert såsom det var första gången vi träffades.. <3
Hej då..
Det sista kortet e taget när hon kom hem.. Man kan se att örat är missformat och att hon ser så mkt slitnare ut än då hon for..
Kommentarer
Postat av: Cissi
Jag förstår hur du känner Malin! Det är inte "bara" en katt, det är ju en vän! Hoppas missan får det bra i katthimlen, vila i frid! Hennes son Hilmer lever livet här i Älvsbyn! :)
Postat av: Anonym
Usch så hemskt!! jag förstår hur du känner!!! djurmänniska som man är, sitter här och fäller en tår medans jag läser... Hon kommer att få det bättre nu...
Postat av: Emma
Ja men gud vad sliten hon ser ut!!! Hon lär ju inte må bra nu så det är nog bäst att låta henne sova. Usch inte kul!
Hörde by the way att du hittat hamstern! Så sjukt! Vi får höras mer på tel, eller ringer nu :)
Postat av: Lollo
Så trist. Fäller många tårar :-( men du gör rätt i att låta henne få en stilla sista insomning.
Trackback
